Under 2008 någon gång så fick jag tipset om att jag borde se filmen Eastern Promises.. "Hela filmen handlar om ryska fängelsetatueringar och man lär sig hur mycket som helst." Oh gud vad bra tänkte jag, äntligen en film i ämnet fängelsetatueringar. SÅ jag tog till mig att skaffa hem den, gosade ned mig i soffan med popcorn och dricka: Mmm nu ska det bli rysk fängelsefilm, sweet.Slog på filmen och lutade mig tillbaka.
Ganska prick 100 minuter senare: jag var besviken, så otroligt besviken. Filmen som jag så naivt trodde skulle handla om ryska fängelsetatueringar handlade egentligen om en kvinna vid namn Anna spelad av Naomi Watts.
Anna bor med sin mamma och ryske morbror i London. En kväll när hon jobbar på sjukhuset så kommer en
nedknarkad gravid kvinna in, hon föder en liten bebis och dör själv i barnsäng.
Med sig har hon en dagbok skriven på ryska, i dagboken så nämns en rysk restaurang som Anna beslutar sig för att besöka. Väl där så kommer hon i kontakt med Semyon som är överhuvud för en rysk maffiaverksamhet. Hon möter även Semyons son Kirill och hans högra hand Nikolai spelad av Viggo Mortensen.
Det är väl här som det kommer lite glimptar av tatueringar och de beryktade stjärn-tatueringarna nämns lite senare men annars är det inget mer om dem. Filmen handar i det mesta om Kirills knökiga relation till sin pappa och att han gör dumma affärer med turkiska maffian. Anna försöker få reda på sanningen om flickan som dog under födsel och varför Semyon så gärna vill ha dagboken som hon lämnat efter sig.
Första gången jag såg den här filmen så fattade jag väldigt lite. Den kändes bara tråkig och seg, karaktärerna var bleka och det var bara ett jäkla gående fram och tillbaka från restaurangen. De flesta konversationer mellan ryssarna är på blandad ryska och engelska, det går att se filmen utan undertext, man kan fortfarande ta sig genom handlingen, men man missar en hel del detaljer.
I en scen så ska Nikolai gå genom en sorts initieringsrit, det är kanske en 5 minuter lång scen helt på ryska och om man inte har undertext eller möjligen förstår ryska så blir den lite halvdryg.
Så efter jag hade sett den första gången så var jag som sagt ganska besviken, jag tyckte den mest bara var trist och ganska seg. Nu två år senare så såg jag den igen och nu är det plötsligt bra, det visar sig att den är som de flesta filmerna, man ska se den två gånger för att få upp alla detaljer. Under en andra visning så
förstår man att Kirill inte är en sån bad guy utan att han bara försöker leva upp till sin pappas förväntningar på honom, att han själv vill vara lika mäktig och respekterad. Man förstår Annas beslut mer och varför Nikolai helt plötsligt blir överfallen.
Ett rent genisträck är att ibland så kommer det in en voiceover från flickan som dog på sjukhuset.
Hon läser från sin dagbok och vi får veta att hon blev tagen till london av en vän, lovad att få sjunga på en restaurang och bli känd. Vi får veta att hennes pappa dog i ett minras i Ryssland och att hon kom till London för att få ett bättre liv. Det blir faktiskt riktigt rörande då och då.
Semyon som man från början tar som en mysig gammal krögargubbe blir bara mer och mer obehaglig, speciellt när man får höra från flickans dagbok. Vi får egentligen aldrig se honom göra något hemskt men
när andra berättar osv så byggs en sorts aura upp runt karaktären, imponerande.
Vid en andra titt så är det här i alla fall en riktigt bra film, visst kanske lite småseg och grå men riktigt bra.
Jag rekommenderar den starkt för en söndagskväll:
